Katarina Björklund

Katarina Björklund

vad är detta?

Detta är min blogg där jag skriver om vad som händer i min värld, både fysiskt i min vardag och psykiskt, i min egen lilla värld.

Jakten på de svenska myskoxarna

NaturromantikPosted by Katarina Björklund 2007-04-27 20:56

En klar och kylig torsdagsmorgon i februari samlade vi ihop oss och all packning för att packa in i minibussen inför resan som skulle ta oss otaliga mil söder ut och in i hjärtat av den svenska fjällvärlden. Målet var satt, liksom vägen dit. Med bil och senare skidor skulle vi under en långhelg ge oss ut för att finna de svenska myskoxarna i sitt vinterrevir. Vi startade tidigt och kom iväg efter att ha kämpat med att få in all packning i det minimala bagageutrymmet på bussen. Alla var vi lika förväntansfulla och spända inför vad som skulle komma. Själv började jag känna mig nervös på allvar nu, detta skulle bli min allra första vintercamping och jag började komma underfund med vad detta skulle komma att innebära vartefter de andra berättar om tidigare turer och diskuterar vad som kunde tänkas rimligt att förvänta sig under den förestående helgen.

Bilresan var både lång och stundtals riktigt obekväm. Redan när vi nådde Örnsköldsvik insåg vi att den kraftigt överlastade bilen inte riktigt ville samarbeta med oss. Alla väskor och påsar hindrade luften att cirkulera vilket ledde till att vi som satt i baksätet hade det riktigt kallt om fötterna, vilket inte var särskilt trevligt eftersom vi gärna ville undvika att frysa redan innan vi lämnade civilisationen. Förutom att vi stannade för att äta och senare tanka så hände det inget under resan, annat än att allas historier fortsatte att göra mig riktigt nervös. När vi kom fram till Funäsdalen anslöt vår sista expeditionsdeltagare och efter en snabb klädseljustering satte vi av ut i vildmarken till den plats där vår expedition skulle ta sin början på riktigt, och förhoppningsvis sluta lyckligt ett par dagar senare.

Det var sent, solen hade gått ner för flera timmar sedan och det var mörkt som i en säck när vi letade oss ut på de små skogsvägarna utanför Funäsdalen i jakten på vår tänkta startpunkt. I det läget ansåg vi oss ha två alternativ, det enklaste, och kanske smartaste var att stanna första natten vid bilen och slå upp våra tält där på ett gärde, det andra var att packa ihop våra pulkor och påbörja våran tur i mörkret och slå läger vid en fjällsäter i änden av vägen vi skulle följa upp till kalfjället. Efter en hel dag i bil där vi pratat upp stämningen och förväntningarna var vi alla överens om att vi ville försöka att ta oss de ca tre kilometrarna upp till den gamla fjällsätern och övernatta där. Sträckan skulle uppskattningsvis bara ta en dryg timma och det skulle ge oss god tid att slå läger och laga middag innan det vart allt för sent. Redan tidigt, efter bara några minuter insåg vi att kvällens resa skulle komma att kräva mycket mer av oss än vi trott. Backarna vi träffade på var branta och det var svårt att hålla balansen i mörkret, främst för att det var svårt att hitta referenspunkter för ögonen. Det är mycket ansträngande att dra en pulka upp för en fjällsida, även om den inte är överväldigande brant, att dessutom göra det i totalt mörker, utan lampor visade sig vara oss nästan övermäktigt. Jag hade svårt att hålla balansen och humöret uppe, och det dröjde inte länge innan jag började känna av den fysiska ansträngningen. Vi stannade flera gånger för att justera klädseln för att inte bli för varma och fuktiga, trots det var det otroligt krävande att vingla fram längs skoterspåret i mörkret.

Efter att ha strävat på i lite över en timma kom vi till en punkt då vi var tvungna att återigen fatta ett beslut om hur och var vi skulle slå läger. Vi hade bara avverkat halva sträckan upp till fjällsätern och klockan började bli mycket, så vi beslutade oss för att slå läger, laga middag och fortsätta nästa dag när det blivit ljust. Stämningen var inte längre på topp, vi var trötta, frusna och lite besvikna över att inte ha kommit mer än en dryg kilometer på den tid vi kämpat. Något dämpade fick vi ordning på tältet och en gryta spagetti kokade, mat brukar ju smaka så mycket bättre ute i det fria säger man, men den kvällen höll jag inte med om det, och det skule visa sig bli sämre innan det vart bättre.

  • Comments(0)