Katarina Björklund

Katarina Björklund

vad är detta?

Detta är min blogg där jag skriver om vad som händer i min värld, både fysiskt i min vardag och psykiskt, i min egen lilla värld.

Vintern gör sig påmind

TexterPosted by Katarina Björklund 2007-10-14 19:14
Nu börjar höstens mörker att tätna kring knutarna och de sista löven klänger sig desperat fast i de ristande grenarna. De första rapporterna om en stundande vinter kommer intrillande från både norr och söder. Dessa dagar är det lätt att börja dröma om den underbara tiden efter mörkret, när solen återvänder och livet är som bäst. Här följer en text jag skrev för flera år sedan, men den tillhör fortfarande en av mina absoluta favoriter.

En resa bortom tiden

Innan du kan få följa med på min resa, bortom tiden, är det viktigt att du är rätt utrustad. Till att börja med är det viktigt att du har varma och oömma kläder som är lätta att röra sig i, turskidor och stor ryggsäck är ett måste, liksom mössa och vantar. Nu har du en sak kvar att göra innan vi reser, packa ryggsäcken med en termos varm choklad eller kaffe och en burk med färska frallor med ost och skinka mellan, men du, jag tål INTE varken mobiltelefon eller mp3spelare i bagaget, karta kan däremot vara bra.

Börjar du ana vart vår resa bär? Exakt, ut i moder natur, en tidig morgon i mars. Det har varit några minusgrader under natten och när vi sätter oss i bilen har solen ännu inte stigit över horisonten. Vi styr iväg från sjön i dalen, där gräset har börjat titta fram under snön lite här och där. Vi åker mot norr, upp på höjderna där snön fortfarande ligger en halv meter djup med en hård skare på toppen. När vi kliver ur bilen börjar solen trevande att kika in i den glesa granskogen vid sidan av vägen, och i de stora rimfrostkristallerna ovanpå skaren och i trädens grenverk gnistrar och glimmar det, som om vore de den ädlaste kristall. Vi spänner på oss våra skidor och börjar åka in mellan de höga granarna med sina snötyngda grenar. Vi svänger av uppåt i sluttningen och tar oss sakta uppför den allt brantare backen.

Det är alldeles tyst runt omkring oss, det enda som hörs är stavarnas knirrande och knarrande mot snön, och det svaga väsandet när skidorna glider fram genom rimfrosten. När vi strävat på uppför i nära en timma öppnar sig skogen, samtidigt som backen, som nu är så brant att vi måste gå på tvären eller på skrå för att komma uppåt, planar ut sig i ett vitt böljande landskap framför oss. Vi gör en sista ansträngning och tar oss upp en bit i solsluttningen till en av de närmsta kullarna där vi hittar skydd för den svaga vinden som sakta sveper fram över fjällets sidor.

Med hjälp av en teleskopspade jag haft med mig i ryggsäcken gräver vi ut en grop där vi kan slå oss ned och vila. Färden upp har varit lättsam men ändå fått pulsen att stiga, och nu när vi satt oss till rätta och ser ut över det bedårande landskapet, är det enda du kan höra din egen andhämtning och det stilla tjutandet och susandet av blodet som strömmar genom dina öron. Har du någon gång hört detta ljud? Då vet du vad det är jag menar. Det du hör nu, det är den stora tystnaden. Under rådande tystnad avnjuter vi så vår matsäck, och jag garantera dig att du aldrig har ätit godare smörgås eller druckit godare choklad eller kaffe. Här skulle vi kunna bli sittande i varsin värld, utan att tala med varandra, eller ens se på varandra. Vi skulle bara kunna sitta där och beundra landskapet och lyssna på tystnaden medan vi känner varandras fulla närvaro och en mycket speciell, stark känsla av samhörighet med Varandra, och med visshet om att vi har en fartfylld och rolig återresa att tillsammans ta oss an.

Att sitta i en driva och filosofera och veta att någon annan gör likadant är en av de underbaraste saker du kan göra, det är en magisk stund som kan vara hur kort eller lång som helst, det kan bara du och jag bestämma. Men oavsett hur länge ögonblicket varar, så kan du inte efteråt säga hur länge du varit ute och svävat i fantasin, för detta är en resa bortom tid och rum. En resa som du aldrig kan göra om, men du kan alltid återvända till den i dina sinnen.



  • Comments(0)//www.kbjorklund.se/#post15