Katarina Björklund

Vintern gör sig påmindTexter

Posted by Katarina Björklund 2007-10-14 19:14

Nu börjar höstens mörker att tätna kring knutarna och de sista löven klänger sig desperat fast i de ristande grenarna. De första rapporterna om en stundande vinter kommer intrillande från både norr och söder. Dessa dagar är det lätt att börja dröma om den underbara tiden efter mörkret, när solen återvänder och livet är som bäst. Här följer en text jag skrev för flera år sedan, men den tillhör fortfarande en av mina absoluta favoriter.

En resa bortom tiden

Innan du kan få följa med på min resa, bortom tiden, är det viktigt att du är rätt utrustad. Till att börja med är det viktigt att du har varma och oömma kläder som är lätta att röra sig i, turskidor och stor ryggsäck är ett måste, liksom mössa och vantar. Nu har du en sak kvar att göra innan vi reser, packa ryggsäcken med en termos varm choklad eller kaffe och en burk med färska frallor med ost och skinka mellan, men du, jag tål INTE varken mobiltelefon eller mp3spelare i bagaget, karta kan däremot vara bra.

Börjar du ana vart vår resa bär? Exakt, ut i moder natur, en tidig morgon i mars. Det har varit några minusgrader under natten och när vi sätter oss i bilen har solen ännu inte stigit över horisonten. Vi styr iväg från sjön i dalen, där gräset har börjat titta fram under snön lite här och där. Vi åker mot norr, upp på höjderna där snön fortfarande ligger en halv meter djup med en hård skare på toppen. När vi kliver ur bilen börjar solen trevande att kika in i den glesa granskogen vid sidan av vägen, och i de stora rimfrostkristallerna ovanpå skaren och i trädens grenverk gnistrar och glimmar det, som om vore de den ädlaste kristall. Vi spänner på oss våra skidor och börjar åka in mellan de höga granarna med sina snötyngda grenar. Vi svänger av uppåt i sluttningen och tar oss sakta uppför den allt brantare backen.

Det är alldeles tyst runt omkring oss, det enda som hörs är stavarnas knirrande och knarrande mot snön, och det svaga väsandet när skidorna glider fram genom rimfrosten. När vi strävat på uppför i nära en timma öppnar sig skogen, samtidigt som backen, som nu är så brant att vi måste gå på tvären eller på skrå för att komma uppåt, planar ut sig i ett vitt böljande landskap framför oss. Vi gör en sista ansträngning och tar oss upp en bit i solsluttningen till en av de närmsta kullarna där vi hittar skydd för den svaga vinden som sakta sveper fram över fjällets sidor.

Med hjälp av en teleskopspade jag haft med mig i ryggsäcken gräver vi ut en grop där vi kan slå oss ned och vila. Färden upp har varit lättsam men ändå fått pulsen att stiga, och nu när vi satt oss till rätta och ser ut över det bedårande landskapet, är det enda du kan höra din egen andhämtning och det stilla tjutandet och susandet av blodet som strömmar genom dina öron. Har du någon gång hört detta ljud? Då vet du vad det är jag menar. Det du hör nu, det är den stora tystnaden. Under rådande tystnad avnjuter vi så vår matsäck, och jag garantera dig att du aldrig har ätit godare smörgås eller druckit godare choklad eller kaffe. Här skulle vi kunna bli sittande i varsin värld, utan att tala med varandra, eller ens se på varandra. Vi skulle bara kunna sitta där och beundra landskapet och lyssna på tystnaden medan vi känner varandras fulla närvaro och en mycket speciell, stark känsla av samhörighet med Varandra, och med visshet om att vi har en fartfylld och rolig återresa att tillsammans ta oss an.

Att sitta i en driva och filosofera och veta att någon annan gör likadant är en av de underbaraste saker du kan göra, det är en magisk stund som kan vara hur kort eller lång som helst, det kan bara du och jag bestämma. Men oavsett hur länge ögonblicket varar, så kan du inte efteråt säga hur länge du varit ute och svävat i fantasin, för detta är en resa bortom tid och rum. En resa som du aldrig kan göra om, men du kan alltid återvända till den i dina sinnen.



Att älska och att älskasKänslor & funderingar

Posted by Katarina Björklund 2007-09-30 21:21

Kärlek är en underlig och härlig företeelse, oavsett om den drabbar en själv eller någon i ens närhet. Det är underbart att se och förstå hur mycket den kan betyda och hur den kan förändra en människa i grunden. Jag har genom åren fått se mina vänner bli förälskade och fulkommligt uppslukade i sina pojkvänner och alltid förundrats över detta. Nu när det håller på att hända mig själv ser jag det med andra ögon.

Nu förstår jag plötsligt vad det är som är så speciellt. Plötsligt finns ingenting i hela världen som är viktigare eller med betydelsefullt än att spendera tid med just denna person. Hela tiden är tankarna upptagna av denna fantastiska uppenbarelse som lyckats fånga mitt hjärta och som lever enbart för min skull. Jag kan förstå att andra uppfattar det som händer med den förälskade som underligt, för underlig är just vad man blir.

En sommar i RättvikVardagliga ting

Posted by Katarina Björklund 2007-05-22 21:19

Nu har jag rett ut vad som ska hända i sommar. Det blir en sommar på Hemköp i Rättvik och det är helt okej. Det är bara tråkigt att inte få ett jobb som har anknytning till den man har läst nu i över fyra års tid. De tycker inte att man är nog kompetent för att göra de jobb de har på bordet, men om bara en termin ska jag sitta där och söka jobb på riktigt. Vad exakt är det jag kommer att lära mig under denna sista termin som så radikalt kommer att förändra och bättra på min förmåga att klara av ett jobb? Jag kan inte fårstå det, vad jag däremot börjar förstå är att det kommer krävas mycket arbete för att få ett jobb då, om ett halvår, när jag är färdig.

Det kommer att vara trevligt att vara hemma i Dalarna under sommaren, det är så vackert i byn, på samlället och en massa glada turisteröverallt som får en annars ganska sömnig del av Sverige att blomma upp och sjuda av liv. Inte för att det finns oändligt med saker att göra, men det är ju trevligt att det kommer folk till bygden i alla fall. Dalhalla med alla sina konserter och möjligheter gör det ytterligare tilltalande och faktiskt avundsvärt, för där har vi som bor nära en riktig skatt att utnytja.

Lite tråkigt är det att inte få komma upp till Abisko som jag hoppats på och jobba med min kompis som guide där och uppleva en hel sommar i fjällen. Vist det kan vara kallt och massor av mygg men så otroligt vackert det är där ändå. Storslagna vyer och otroliga fjälltoppar med oanade rikedonnar bland son biota, och geologin är ju enormt storslagen i fjällen. Jaja, det kanske kan bli nästa år om jag inte fått klart med ett fast jobb ännu då, när det är dags, man kan ju alltid hoppas att det kan bli så, eller så kanske jag ska hoppas på att jag har ett jobb till dess och kan fara upp till fjällen enbart för att hälsa på min kompis och ha semester en vecka eler så...

Hur det nu än blir i framtiden och med nästa sommar så kommer jag att försöka ha en lugn sommar där jag så långt det är möjligt tänker följa ett gamalt gott råd från svunna tider; Fånga Dagen, lev i nuet och gör det bästa av det




~~Carpe Diem~~

Svårt att koppla avVardagliga ting

Posted by Katarina Björklund 2007-05-08 20:32

Den senaste tiden har jag haft det ganska hektiskt och massor med oförutsatta saker har dykt upp, det ena efter det andra. På något sätt har jaglåtit det ske utan att refkeltera över det och konsekvensen är att jag nu inte är helt i balans med mig själv. smiley

Det är alldeles för länge sedan jag hade en lugn dag då jag inte behövde TA mig tid att varva ned utan kunde göra det för att jag inget hade för mig. Oj jag kan nog inte minnas när detta hände senast. Det är dags att börja ta vara på sig och strukturera tankarna så att allt detta som måste göras innan sommaren blir klart samtidigt som jag kan njuta av det underbara vårvädret vi verkar ha på lut nu.


För att få ordning på torpet:

Prio 1: Fixa ett sommarjobb

Prio 2: Förbered för sommaren utefter vart jag nu hamnar

Prio 3: Leta efter praktikplats till hösten

Prio 4: Leta efter examensjobb till senare delen av hösten

Nyckeln är att inte hetsa upp sig och göra saker i rätt ordning, då löser det sig till slut, på något sätt.

Jakten på de svenska myskoxarna, del 2Naturromantik

Posted by Katarina Björklund 2007-05-05 14:41

Första natten i fält vart en riktig pina, vi hade inte mera än krupit ner i våra sovsäckar förens jag började frysa om fötterna. Till en början gick det bra och jag lyckades få upp värmen igen genom att gnida fötterna mot varandra och röra mig så mycket min trånga sovsäck tillät, men allt eftersom tiden gick och jag gled allt längre in i en dåsande ytlig sömn blev jag allt kallare i hela kroppen. Efter ett tag vaknade mina tältkamrater av att jag låg och skakade, och trots att de bäddade in mig med alla extrakläder vi hade tillgängliga och de kunde avvara så fick jag inte upp värmen det minsta. Efter att killarna försökt hjälpa mig få upp värmen ett bra tag erbjöd sig en av killarna att byta sovsäck med mig för att se om det hjälpte. Det var det bästa som hänt sedan vi lämnade bilen många timmar tidigare, när jag kröp ner i den varma sovsäcken och drog igen blixtlåset om mig spred sig en behaglig värme genom min skakande kropp. Det dröjde inte länge förens jag fått upp värmen och ganska snart efteråt somnade jag, helt utmattad efter en tuff dag.

När jag vaknade igen hade det börjat ljusna ute och det var kallt i tältet. Det bet lite i kinderna och hakan på mig, men inne i sovsäcken var jag varm och torr och mådde alldeles förträffligt, det var inte så lockande att ge sig ut ur värmen för att gå en vända runt tältet, även om det var ganska mysigt ute nu när natten mörker börjat ge vika. Det var så mycket skönare att krypa tillbaka ner i värmen och ligga där i tältet och höra hur den nya dagen började gry utanför. Det var alldeles tyst och stilla, men efter ett tag började jag höra hur fåglarna trots vinterkylan började vakna till och ge sig tillkänna, jag hörde även hur våra reskamrater i de andra tälten runt omkring låg och sov eller började vakna till. Just där och då kände jag för första gången att det var tur att jag inte följde min instinkt kvällen innan och återvände till bilen när allt började bli övermäktigt jävligt.

Allt för snart var det dags att kliva upp och börja förbereda avfärd. Jag har dock varit med om värre förhållanden att packa ihop ett läger under, medan vi plockade ner tältet och lagade frukost började solen sakta leta sig upp på himlen, och lagom när vi satte oss för att äta våran gröt (med hallonsylt och russin men utan mjölk, av naturliga skäl) kunde vi se de första orangeröda strålarna över träden i öster. Det var inte en soluppgång utöver det vanliga men alldeles säkert något speciellt och otroligt vackert över hela situationen, jag hade tillbringat min första natt någonsin i ett tält, på vintern och hade överlevt. Inte för att det någonsin var någon fara, men i alla fall, känslan var enorm. Där satt vi, mindre än två kilometer från närmsta bebodda hus, där vi parkerat bilen kvällen innan, och ändå befann vi oss mitt i ödemarken, helt på naturens villkor.

Det tog ett bra tag att packa ihop lägret, mycket längre tid än det hade tagit under ”vanliga” sommarförhållanden. Det är svårt att traska runt med skidor på fötterna hela tiden och dessutom vara ordentligt påpälsad för att inte börja frysa medan man försöker plocka ihop ett tält med alla dess smådelar. Att sedan dörja diska upp efter frukosten och packa ner köket med alla smådelar kräver en viss försiktighet så att alla delar kommer med och inget blir kvar i snön. Vid niotiden hade vi, efter nära nog två timmar, fått allt packat och säkrat på pulkor och i ryggsäckar och var klara för avfärd igen. Nästa mål var att ta oss upp till den lilla sätern där vi först tänkt tillbringa natten, och vägen dit fick oss att inse att vi gjort klokt i att stanna där vi gjort kvällen innan.

Jakten på de svenska myskoxarnaNaturromantik

Posted by Katarina Björklund 2007-04-27 20:56

En klar och kylig torsdagsmorgon i februari samlade vi ihop oss och all packning för att packa in i minibussen inför resan som skulle ta oss otaliga mil söder ut och in i hjärtat av den svenska fjällvärlden. Målet var satt, liksom vägen dit. Med bil och senare skidor skulle vi under en långhelg ge oss ut för att finna de svenska myskoxarna i sitt vinterrevir. Vi startade tidigt och kom iväg efter att ha kämpat med att få in all packning i det minimala bagageutrymmet på bussen. Alla var vi lika förväntansfulla och spända inför vad som skulle komma. Själv började jag känna mig nervös på allvar nu, detta skulle bli min allra första vintercamping och jag började komma underfund med vad detta skulle komma att innebära vartefter de andra berättar om tidigare turer och diskuterar vad som kunde tänkas rimligt att förvänta sig under den förestående helgen.

Bilresan var både lång och stundtals riktigt obekväm. Redan när vi nådde Örnsköldsvik insåg vi att den kraftigt överlastade bilen inte riktigt ville samarbeta med oss. Alla väskor och påsar hindrade luften att cirkulera vilket ledde till att vi som satt i baksätet hade det riktigt kallt om fötterna, vilket inte var särskilt trevligt eftersom vi gärna ville undvika att frysa redan innan vi lämnade civilisationen. Förutom att vi stannade för att äta och senare tanka så hände det inget under resan, annat än att allas historier fortsatte att göra mig riktigt nervös. När vi kom fram till Funäsdalen anslöt vår sista expeditionsdeltagare och efter en snabb klädseljustering satte vi av ut i vildmarken till den plats där vår expedition skulle ta sin början på riktigt, och förhoppningsvis sluta lyckligt ett par dagar senare.

Det var sent, solen hade gått ner för flera timmar sedan och det var mörkt som i en säck när vi letade oss ut på de små skogsvägarna utanför Funäsdalen i jakten på vår tänkta startpunkt. I det läget ansåg vi oss ha två alternativ, det enklaste, och kanske smartaste var att stanna första natten vid bilen och slå upp våra tält där på ett gärde, det andra var att packa ihop våra pulkor och påbörja våran tur i mörkret och slå läger vid en fjällsäter i änden av vägen vi skulle följa upp till kalfjället. Efter en hel dag i bil där vi pratat upp stämningen och förväntningarna var vi alla överens om att vi ville försöka att ta oss de ca tre kilometrarna upp till den gamla fjällsätern och övernatta där. Sträckan skulle uppskattningsvis bara ta en dryg timma och det skulle ge oss god tid att slå läger och laga middag innan det vart allt för sent. Redan tidigt, efter bara några minuter insåg vi att kvällens resa skulle komma att kräva mycket mer av oss än vi trott. Backarna vi träffade på var branta och det var svårt att hålla balansen i mörkret, främst för att det var svårt att hitta referenspunkter för ögonen. Det är mycket ansträngande att dra en pulka upp för en fjällsida, även om den inte är överväldigande brant, att dessutom göra det i totalt mörker, utan lampor visade sig vara oss nästan övermäktigt. Jag hade svårt att hålla balansen och humöret uppe, och det dröjde inte länge innan jag började känna av den fysiska ansträngningen. Vi stannade flera gånger för att justera klädseln för att inte bli för varma och fuktiga, trots det var det otroligt krävande att vingla fram längs skoterspåret i mörkret.

Efter att ha strävat på i lite över en timma kom vi till en punkt då vi var tvungna att återigen fatta ett beslut om hur och var vi skulle slå läger. Vi hade bara avverkat halva sträckan upp till fjällsätern och klockan började bli mycket, så vi beslutade oss för att slå läger, laga middag och fortsätta nästa dag när det blivit ljust. Stämningen var inte längre på topp, vi var trötta, frusna och lite besvikna över att inte ha kommit mer än en dryg kilometer på den tid vi kämpat. Något dämpade fick vi ordning på tältet och en gryta spagetti kokade, mat brukar ju smaka så mycket bättre ute i det fria säger man, men den kvällen höll jag inte med om det, och det skule visa sig bli sämre innan det vart bättre.

Satsning:En Svensk TjejklassikerIdrott

Posted by Katarina Björklund 2007-04-21 22:58

Nu har det blivit bestämt!
Vi ska göra det, tillsammans.

Vi är tre tjejer som har bestämt oss för att peppa varandra till att lyckas med att ta en Svensk Tjejklassiker, och vi tänker börja med Lidingö Tjejlopp den 30:e september i år. Därefter blir det Tjejvasan Tjejsimmet och avslutningsvis Tjejsimmet. Det sista kommer troligen att bli det tuffaste att genomföra, jag är inte så bra på att simma längre sträckor och speciellt inte i kallt vatten, men om det bara är det kvar för att klara en klassiker så är det ju bara att bita ihop och kämpa.

Det är bara att sätta igång och tränan redan nu för att komma i god löpform innan det är dags att ställa sig på startlinien. Min egen inoficiella satsning mot främst Lidingö Tjejlopp började nu i helgen med insirerande pass på IKSU som definitivt gav mersmak för fortsatt träning. Jag hoppas att det kommer att bli ett roligt år med många minnesvärda stunder och händelser.

Varningslampor tändas!!!Vardagliga ting

Posted by Katarina Björklund 2006-11-19 15:56

En varning från en glögmissbrukart till en annan. Prova inte den geniala iden att värma glöggen i vattenkokaren. Det slutar i katastrof så vida inte någon sitte spänt på vakt och avbryter koket i tid. I annat fall kommer den dyrbara drycken att förgås i en fin och skummande fontän som dränker in såväl själva kokaren som bord, papper och golvet. Inte så roligt, så en skarp varning; fall inte för frestelsen att gå den till synes enkla vägen och använda vattenkokaren till glögfesten!!