Katarina Björklund

Katarina Björklund

vad är detta?

Detta är min blogg där jag skriver om vad som händer i min värld, både fysiskt i min vardag och psykiskt, i min egen lilla värld.

Vintern gör sig påmind

TexterPosted by Katarina Björklund 2007-10-14 19:14
Nu börjar höstens mörker att tätna kring knutarna och de sista löven klänger sig desperat fast i de ristande grenarna. De första rapporterna om en stundande vinter kommer intrillande från både norr och söder. Dessa dagar är det lätt att börja dröma om den underbara tiden efter mörkret, när solen återvänder och livet är som bäst. Här följer en text jag skrev för flera år sedan, men den tillhör fortfarande en av mina absoluta favoriter.

En resa bortom tiden

Innan du kan få följa med på min resa, bortom tiden, är det viktigt att du är rätt utrustad. Till att börja med är det viktigt att du har varma och oömma kläder som är lätta att röra sig i, turskidor och stor ryggsäck är ett måste, liksom mössa och vantar. Nu har du en sak kvar att göra innan vi reser, packa ryggsäcken med en termos varm choklad eller kaffe och en burk med färska frallor med ost och skinka mellan, men du, jag tål INTE varken mobiltelefon eller mp3spelare i bagaget, karta kan däremot vara bra.

Börjar du ana vart vår resa bär? Exakt, ut i moder natur, en tidig morgon i mars. Det har varit några minusgrader under natten och när vi sätter oss i bilen har solen ännu inte stigit över horisonten. Vi styr iväg från sjön i dalen, där gräset har börjat titta fram under snön lite här och där. Vi åker mot norr, upp på höjderna där snön fortfarande ligger en halv meter djup med en hård skare på toppen. När vi kliver ur bilen börjar solen trevande att kika in i den glesa granskogen vid sidan av vägen, och i de stora rimfrostkristallerna ovanpå skaren och i trädens grenverk gnistrar och glimmar det, som om vore de den ädlaste kristall. Vi spänner på oss våra skidor och börjar åka in mellan de höga granarna med sina snötyngda grenar. Vi svänger av uppåt i sluttningen och tar oss sakta uppför den allt brantare backen.

Det är alldeles tyst runt omkring oss, det enda som hörs är stavarnas knirrande och knarrande mot snön, och det svaga väsandet när skidorna glider fram genom rimfrosten. När vi strävat på uppför i nära en timma öppnar sig skogen, samtidigt som backen, som nu är så brant att vi måste gå på tvären eller på skrå för att komma uppåt, planar ut sig i ett vitt böljande landskap framför oss. Vi gör en sista ansträngning och tar oss upp en bit i solsluttningen till en av de närmsta kullarna där vi hittar skydd för den svaga vinden som sakta sveper fram över fjällets sidor.

Med hjälp av en teleskopspade jag haft med mig i ryggsäcken gräver vi ut en grop där vi kan slå oss ned och vila. Färden upp har varit lättsam men ändå fått pulsen att stiga, och nu när vi satt oss till rätta och ser ut över det bedårande landskapet, är det enda du kan höra din egen andhämtning och det stilla tjutandet och susandet av blodet som strömmar genom dina öron. Har du någon gång hört detta ljud? Då vet du vad det är jag menar. Det du hör nu, det är den stora tystnaden. Under rådande tystnad avnjuter vi så vår matsäck, och jag garantera dig att du aldrig har ätit godare smörgås eller druckit godare choklad eller kaffe. Här skulle vi kunna bli sittande i varsin värld, utan att tala med varandra, eller ens se på varandra. Vi skulle bara kunna sitta där och beundra landskapet och lyssna på tystnaden medan vi känner varandras fulla närvaro och en mycket speciell, stark känsla av samhörighet med Varandra, och med visshet om att vi har en fartfylld och rolig återresa att tillsammans ta oss an.

Att sitta i en driva och filosofera och veta att någon annan gör likadant är en av de underbaraste saker du kan göra, det är en magisk stund som kan vara hur kort eller lång som helst, det kan bara du och jag bestämma. Men oavsett hur länge ögonblicket varar, så kan du inte efteråt säga hur länge du varit ute och svävat i fantasin, för detta är en resa bortom tid och rum. En resa som du aldrig kan göra om, men du kan alltid återvända till den i dina sinnen.



  • Comments(0)//www.kbjorklund.se/#post15

Ta en höstpaus

TexterPosted by Katarina Björklund 2006-11-19 11:59
Höstmörkret sänker sig över campus och det börjar bli dags att plocka fram halsdukar och mössor. Nu finns det ingen återvändo längre, det går inte att påstå att sommaren inte riktigt är över. Somliga sörjer, men inte jag, jag går runt och myser.

Doften av nyfallna löv och vattenmättad jord fyller näsborrarna så snart man vistas utomhus. I skog och mark jäser svampar upp för att sprida sina sporer. Naturen förbereder sig för en närmare halvårslång vila under vilken mänskligheten sveper ännu en halsduk runt sig och med uppdragna axlar skyndar hem genom vintermörkret.

Denna fas av förberedelse är den vackraste och stillsammaste tiden i naturen. Årets flyttfåglar har redan lämnat landet och skogen utanför studentlägenheten håller andan och väntar. Medan naturen håller andan och har tryckt på paus, passar jag på att njuta av de sista värmande solstrålarna innan det defenitivt är för sent...
  • Comments(0)//www.kbjorklund.se/#post7

Konsten att meta

TexterPosted by Katarina Björklund 2006-11-19 11:52
Nu har sommaren kommit på en liten smygvisit till Umeå och resten av vårt avlånga land. Vi passar på att njuta så länge det är möjligt, för vem vet när bakslaget kommer? Att det kommer att komma är det ingen tvekan om. Det är en av förbannelserna, eller charmen, med att bo i Sverige. Allt deror på hur man väljer att se på saker och ting, och nog är det trevligare att vara optimistisk än att se det tråkiga i allt.

När sommaren kommer blir universitetet öde och tyst. Alla studenter drar sig tillbaka till hemmets lugna vrå för att vila upp sig och slicka såren efter ett tufft år av tentor och strapatser. Det kan kännas ganska kusligt att gå runt i MIT-huset när nästan ingen annan är där och cykelställena utanför är tomma. Samtidigt blir en helt ny sida av universitetet synlig. Det finns många ”nya” platser att utforska när ingen annan är med och stör bilden av campus.

Om man inte känner för att stanna kvar och utforska ett öde universitet är det kanske mera lockande att njuta av sommaren. Att ta det lugnt är en konst som ibland kan vara svår att bemästra. Det krävs mycket övning för att uppnå perfektion inom detta område. Det är lite som att meta, det krävs tid och tålamod för att få den stora fångsten. Det kan krävas en hel livstid för att lyckas, men även de små fångsterna på vägen är värda att ta vara på.

Även om det sällan nappar tänker jag prova fiskelyckan nu i sommar så ofta jag kan. Den stora fångsten kanske ligger där i djupet av den lilla skogssjön och bara väntar på att bli fångad. Om inte annat kommer jag att få praktisera stora mängder av tålamod och avkoppling. Kanske kan jag närma mig mitt ultimata avkopplade och fridfulla jag, om än aldrig så lite...
  • Comments(0)//www.kbjorklund.se/#post6

Barnaslig & vuxen

TexterPosted by Katarina Björklund 2006-11-19 11:50
Nu ÄR det vinter, även om vi ännu inte har fått så mycket snö på marken. De som vet säger att det åter igen kommer att bli varmare, så det lilla snötäcke vi för tillfället har kommer nog inte att ligga kvar så länge till. Så om du liksom jag tycker om att leka i snön är det bäst att passa på medan det går.

Att läsa på universitetet kräver ett visst mått av vuxenhet. Detta faktum gör att det kan vara svårt att motivera för sig själv varför man ska ge sig hän och rumla runt i snön ett tag. Det kräver ett visst mått av barnslighet för att tycka att det är roligt att kasta snöbollar på sina kamrater och att gå ut för att bygga en snölykta. Att sedan sitta inne i värmen och med tindrande ögon beskåda sitt verk är ändå att gå för långt.

Att vara vuxen, måste det innebära att man är tråkig och stel, att man inte kan släppa ut sin barnsliga sida en stund ibland? Det tycker inte jag, mera snöbollskrig på campus! Jag tycker att det är ett stort mått på vuxenhet, att våga göra det som faller en in, när det faller en in.

Så ta med dig dina kompisat ut och gör en snölykta eller varför inte en snöängel? Det är en så underbar känsla att ligga där i snön och sprattla med både armar och ben. Man blir inte bara lite blöt i nacken, utan även otroligt glad. Jag lovar att pluggandet går mycket lättare när ni kommer in igen, om ni nu inte fastnar på väg in i ett vansinnigt snöbollskrig.

Skulle du en dag nu i vinter se en filur som skuttar runt i en snödriva mellan universitetet och Carlshem, då vet ni vem det är. Då är du välkommna att göra mig sällskap ett tag och jag lovar att inte tala om för någon att du var med. =)
  • Comments(0)//www.kbjorklund.se/#post5

höstrusk och ljusterapi

TexterPosted by Katarina Björklund 2006-11-19 11:46
Hösten är här, och därmed regnet. De senaste veckorna har det inte gjort annat än att regna tycker jag. Men vem kan klaga efter den fantastiska hösten vi har haft? Det har varit varmt och än har jag inte halkat omkull med min Lindström när vi susar fram mellan universitetet och lägenheten. Jag är glad så länge jag slipper gå med ständigt blåslagna knän efter den senaste praktvurpan med cykeln.

Snart går det inte att undvika, flyttfåglarna sträcker åt söder och mörkret tätnar runt knutarna redan vid 16-tiden. Fågelbordet besöks allt flitigare, vilket urhålkar studentekonomin yterligare. Kanske borde jag låta bli att mata de små liven. Men vem ska då hålla mig sälskap i vinter när jag sitter och kurar i min filt med en varm koppa te och ser solen gå ned bakom tegsbron, KLOCKAN TVÅ PÅ EFTERMIDDAGEN!!!

Det är nu fjärde hösten jag tillbringar i Umeå och varje år har jag haft samma ångestladdade upplevelse när höstmörkret river tag i mig. Det käns som om jag ska kvävas och sakta förgås av ljusbrist. För att avhjälpa besväret tenderar jag att varje höst översålla min lägenhet fullkomligt med alla slags ljus. Värmeljus, stearinljus, oljelampor, det spelar ingen roll, bara de brinner och ger en mysig stämning att kura ihop sig i och glömma bort att klockan bara är strax efter 14.

Det finns inget mysigare än att sitta i skenet av över tretio levande ljuslågor, inbäddad i en filt med en kopp rykande, väldoftande te och lyssna på en underbar romantisk klassisk skiva. Tänk dig att sitta där i gungstolen och sakta vaggas fram och tillbaka... fram och tillbaka. Smutta på teet, sluta ögonen och låta musiken ta dig med in i en helt annan värld. En värld som bara du vet var den finns och som ingen annan kan förstöra för dig. Jag tror att det är bra att vi har det så mörkt så här års, hur skulle jag annars hinna bränna nära tvåhundra värmeljus varje år? Om det inte vore för höstmörkret skulle ju min status som storkonsument på ljus vara allvarligt hotad.
  • Comments(0)//www.kbjorklund.se/#post4

Den femte årstiden

TexterPosted by Katarina Björklund 2006-11-16 22:14

Mars månad, fågelsång spirande grönska och svällande knoppar. Försiktigt tittar vårens blommor fram i upptinade vägkanter, tussilago, snödroppar och blåsippor. Det dröjer inte länge nu, innan dessa underbara vårtecken börjar visa sig. I buskarna börjar de första fåglarna försiktigt annonsera sin ankomst. Våren är i antågande och snön smälter och rinner bort i otaliga små rännilar längs vägen. Såhär års är det lätt att känna sig glad och uppsluppen eftersom det inte är långt kvar till de dagar då man kan börja vistas utomhus utan att ta jackan på sig. Dagarna är märkbart längre och solens strålar börjar så sakta att värma mot husväggarna.

Fram till för några år sedan var detta den verklighet jag var van vid och det är fortfarande de preferenser jag har på vinterns övergång till vår. Men till min förvåning funkade ingenting som jag var van vid här uppe i de nordligaste delarna av vårt avlånga land. Vist blev dagarna längre och solen värmer men inte alls på samma sätt som hemma i Rättvik. Här i Umeå tittar inte de första vårblommorna fram än på ett tag och takdroppets tid är inte riktigt här ännu. Faktum är att dessa sista dagar i mars har bjudit på riktigt busväder, på två dagar har det kommit närmre tre decimeter snö.

Sedan jag flyttade till Umeå har jag fått lära mig att detta var den femte årstiden vi har i Sverige, vårvintern. Tyvärr är det inte alla förunnat att få uppleva denna underbara företeelse, för det är verkligen en härlig tid på året när snön fortfarande ligger djup och termometern visar på ett antal minusgrader om dagarna. För de som kommer från Umeå och andra delar av norra Sverige är detta med en femte årstid inget nytt, men själv har jag just börjat vänja mig vid det och nog är det ganska härligt. Vårvinter för mig har varit de sista varma dagarna med gott om snö och sol som gassar mot en södervägg, en härlig övergång mellan vinter och vår som på sin höjd varar en dryg vecka, men nu har jag möjligheten att uppleva det under en dryg månads tid.

Enligt min mening är detta den bästa tiden på året, det är fortfarande vinter men det märks tydligt att vi går mot ljusare tider. Vädret blir mildare och solen värmer skönt mot en husvägg framåt eftermiddagen. Det är en tid av väntan och förväntan, väntan på våren och alla härligheter det innebär, förväntan inför det okända som kommer att hända. Vad som kommer att hända och vad jag kommer att minnas av den här vårvintern kan bara tiden utvisa. Men en sak är säker, jag kommer med all sannolikhet minnas den här ovanliga vintern som varit. Den främsta anledningen till det är den otroliga mängd snö vi haft, och framför allt att det snöat riktigt ymnigt och ofta ända in i april. Det jag också kommer att minnas är dessa dagar med vackert väder och gnistrande vit snö som ligger framför oss.

  • Comments(5)//www.kbjorklund.se/#post2